Storbild

Deevon vicken helg!

I vanlig ordning så spelas bilder och filmsnuttar upp i huvudet på mig varje gång det blir tyst eller bara jag sätter mig ner. Repliker och kommentarer ekar som om någon har tryckt på play, play, play, delay och repeat. Det finns nog inget värre än när man har en massa känslor i kroppen som bara vill skrika sin väg ut, göra sig så stora som möjligt, låta som ett krigslarm så att folk förstår att detta är viktigt, stort och jääävligt roligt. Men det är svårt att få andra att lyssna till hur roligt man har haft det, hur olika detaljer kan färga och berika en händelse som för en själv är så stor, men för andra är det inget annat än lösryckt mellansnack,  eller rent skitsnack vars poäng är lyssna på mig, se på mig.. ..men orden smakar så gott i mun.. ..mm.. Xxxxxxxx.. ehh! ..eller nja..

Xxxxxxx af Xxxxxx sjöng (mimade) före vi gick upp på scen i fredags. För stunden kändes det stort men när det var över så inser man hur stort det kunde ha varit. Tjejen kommer ut från någonstans tillsammans med två livvakter med öronsnäckor, går mot scen, det är inte mycket folk, går förbi oss bakom scen, hon är koncentrerad, blicken är järn, stål och riktad mot en hel annan dimension än den vi befinner oss i. Xxxxxxxx går upp på scen och möts av ett publikhav på 30-40 personer utspridda på parkeringsplatsen, fem stycken framför scen, hon ser ut som en seriefigur, några Media Markt-kunder går fram till scenen och tar kort på henne och går sedan därifrån, in i butiken och shoppar vidare, de fick ett kort på en kändis från nära håll, större än så var det inte. Xxxxxxxx sjunger (mimar) tre låtar, går av scen och försvinner med livvakterna som inte direkt behövde bana väg för Xxxxxxxx med våld. Måste kännas skönt att komma hem på kvällen med vetskapen om att ha stått på scen utan band och mimat till en skiva..

Plötsligt kommer Amy Diamond ut från skivsignering från Media Markt butiken med två av sina vakter, inte heller dessa vakter behöver använda något större våld.

Från scenen utanför Media Markt

På lördagen skulle det hända grejer, EMD skulle komma dit och man föreställde sig ett hav av tonårsflickor, skrikandes på parkeringsplatsen efter de stiliga EMD-herrarna men så blev inte riktigt fallet. Vi spelade ett kort pass (ett mycket kort pass) innan EMD skulle komma. Ett gäng småtjejer och några tonårstjejer på 7-8 stycken väntade och väntade i det gråställda vädret som stundtals släppte ner lite regn. Klockan gick och väntan på EMD stannade tiden för några av tjejerna som hängde flitigt över kravallstaketet mot scenen. ”Kommer de snart” ropade de med frustration i rösten. Plötsligt ryktades det om att de var på plats, en liten folkmassa samlades framför scen och förväntningarna ökade. Och så kom de! De var här! Tre coola killar kommer in bakom scen, förstora byxor förstora skor, ska sanningen fram så var allt ganska oproportionellt, men såå jäävla coola frillor att t o m Nore var på väg ner på knä. De stod där med sina i-phones i händerna och sms:ade på ett sådant sätt som bara sms-proffs kan, skrattade och skojjade med varandra medan de kände blickarna från mig och Jimpa, det var mycket internt de skrattade åt tror jag. Jimpa och jag stod bredvid och hoppades på att de skulle säga hej, eller något i stil med att vi spelade bra, eller en blick, en nick med huvudet men nej, vi fanns inte, kanske var det frisyrerna som hindrade dem att titta åt vårt håll, jag vet inte men den ena trampade senare på Jimpas baskagge i takt till deras skönsång vilket får räcka, de hade ”touchat Overstiff”.  

EMD var bra, det var live, den ene killen spelade piano och de sjöng stämsång alla tre som lät nästan lika bra som stämsången på våra sommarfester hos Inkan och Magnus, dock lät det lite nasalt stundtals men EMD var väldigt bra och det kom publik därefter och de gjorde reklam för Media Markts alla häftiga spel. Vi tänkte att vi passar på och springer upp på scen och börjar spela direkt efter dem medan publiken fortfarande finns där men det sket sig lite. Trots den väldigt proffsiga ljudpersonalen hade den största delen av folket försvunnit innan de hade hunnit plocka bort EMD:s prylar från scen, vilket var ett piano och tog fem minuter (Inga käppar.). (Ljudgänget från Mediatec var proffs ända ut till fingerspetsarna, de var inte bara suuperduktiga, de var jättetrevliga och det var en stor, stor ära att få spela på deras grejer men jag misstänker att det var inte lika stort för dem att ha oss där som det var för oss att vara där, men ändå höll NI skenet uppe, hehe, men NI var verkligen trevliga och vi tackar och tackar och önskar ER allt väl i framtiden.)

Härligt!

Vi spelade en fem-sex låtar, vädret gjorde fingrar och halsar skeva och slutligen gav vi upp, tackade, packade och for hem. Det fanns några bland folket på parkeringsplatsen som hade lyssnat på oss, t o m dansat, de var få men de fanns där, tjejerna som stod framför scen och väntade på EMD och framförallt den lilla flickan på högst fyra år som faktiskt inte väntade på EMD, hon väntade på oss tillsammans med sin far, och hon var helt fascinerad av scenen och våra gitarrer! Hon berättade att hon hade gjort egna låtar som hon skulle framföra på melodifestivalen sen och vad jag hoppas jättemycket på att hon en dag lyckas göra detta och att Bertfjärt låter henne vara.       

Så hur återberättar man en sådan här historia, vi var ju där med dessa kända artister. Sån här skit är stort för mig. Så nu sitter jag här på morgonkvisten och dricker kaffe, funderar på vad som hände, vad jag sa, när jag spelade fel, när jag blev lite arg, när jag blev glad, varför applåderade vissa medan andra inte gjorde det trots att de stod kvar och lyssnade på oss? Kan vi skylla alla missar på vädret? Sånt behövde ju inte Xxxxxxxx tänka på.. fan vad känslolöst och färglöst det måste kännas, fan vad kallt..!  Att synas på big-screen-skärmen var så stort för mig att jag bara måste få berätta men det var ju inte stort för någon annan så det blir bara skryt och skrik efter uppmärksamhet så det är nog lika stort och bäst att hålla tyst. För vem fan i min ålder (Vi som numera vaknar på morgonen till det ljuva fågelkvittret innan klockan ringer.) bryr sig om EMD? Eller en mimande seriefigur? Eller oss?

/Johan

Det känns i hela kroppen när man haft kul, gårdagen var helt överstyv, det är ganska tacksamt att spela på mc-fester då alla där jämt, och då menar jag jämt, är på gott humör, så även igår. Ni bitchar som arrangerat festen skall ha ett mycket stort tack och vi blir mer än gärna ert husband, ni är toppen, tuffa och vackra :D Att även styra upp festen i cancerfondens ära är stort, jag undrar hur många slipsaktiga företag som gjort liknande? Hoppas vi får komma tillbaka och spela för er snart igen. Enligt tröjan jag har på mig så är jag nu en support till ett gäng mc-bitchar, betyder det att jag är, inte någons utan någras bitch eller vad? ..hehe, helt okej.. coolt!

Häller upp lite nybryggt kaffe, det svarta guldet, öppnar upp balkongdörren lite på glänt för att få in en gnutta friskluft och i samma stund få gårdagens spelning att landa. Jag tror att ljudet blev ganska bra ändå, jag var lite orolig för det men återigen underskattade jag bandets och Pantos fantastiska kopplingskunskap, inte du Nore, inte heller jag, men lägga ut kablar och bära högtalare är vi jääävligt bra på.. (By the way.. Nore var fantastiskt vacker i det XXXXXXXXXXXXXrosa ljuset på scen, den färgen måste vi ha fler gånger, den var så porrigt inspirerade) När jag efter första passet tog mig lite (enligt Cissi inte så stark och farlig) chilli.. log Jimpa, inte för att han var glad för att jag kom över lite mat i min hunger, utan för att han hoppades på att jag skulle ”få tryck” under resten av spelningen, sånt är bara jävligt elakt. Det visade sig att, med all vänlighet så hade Cissi fel och Jimpa i all skadeglädje rätt, de första tio låtarna stod jag och knep ihop ett skitnödigt arsle och försökte bland annat hålla överstämma i ”Hungry heart”.. det gick sådär..

Drag i Vetlanda

När spelningen var över och vi kört våra extranummer satt alla och åt chilli, jag med, för den var god, elak men fantastiskt god. Sedan var det bara att sätta igång och packa in skiten i bussen och styra kosan hem mot Jönnet. På vägen hem sa alla likadant, fan vad skoj det var!

Ett stort tack till ”IQ-Bitches” ni var och är, som jag skrev tidigare, toppen, tuffa och vackra

/johan r good